Tänk innan du tycker

När jag gick ner till tunnelbanan från jobbet idag så såg jag en dam med joggingtights som precis påbörjat sitt motionmspass. Det speciella med denna dam förutom att hon var smal, stressad och sprang med armarna extremt mycket ut åt sidorna var just det att hon verkade ha extremt dålig framförhållning så hon han sprang i princip in i varje person som kom i hennes väg. Haha, hon sprang t.o.m in i en bil. Dessa möten skapade ännu mer stress hos henne och de taniga armarna fladdrade mer o mer.

Min första reaktion var (kanske för att jag var trött efter min egen löpning) att jag tyckte hon var jobbig och fjantig som sprang störigt och inte kunde springa i ett löpspår istället. Sen slog det mej att det faktiskt bara såg roligt ut så varför ska jag tycka illa om henne för det, jag borde ju bara bli glad att hon förgyllt min annars trista väg ner till tuben. Jag fortsatte följa henne med blicken och skrattade nästan högt över vilken skön löperska jag fått syn på.

Om man fortsätter att fundera på varför ens första reaktion är just som den är så kanske man efter en viss tid kan ändra på själva grundinställningarna och därmed få ut mer naturligt roliga situationer i livet.

Ansträng dig lite mer, så får du mycket mer tillbaka

Steg 1 av 2 avklarat.

Yez! Klarade just kunskapsprovet för körkort (teoriprovet). 52 är minimum och 65 är max, jag landade på 61. Förra gången jag klarade det fick jag exakt 52. Gången innan dess kuggade jag på 51. Ja, det är sant, jag har varit i provsalen tre gånger nu totalt. Men det ni undrar nu är väl kanske varför jag gjorde provet en gång till när jag redan lyckats och det kan jag säga er att det är för det har gått ett år sen sist och nu måste jag göra om det. Kan tyckas vara lite halvkackigt, men jag har väl haft mina anledningar (eller inte).

Det lönar sig iaf att anstränga sig ordentligt istället för att alltid göra exakt den minsta ansträngning möjlig. Med det menar jag att förra gången så pluggade jag bara lite halvslaskigt och målet var väl att klara provet med nöd och näppe för att minska på plugga-tiden. Denna gång satte jag målet full pott istället och se vilken skillnad det vart direkt och vad förlorade jag på detta egentligen? Kanske 3-4 timmar av mitt liv men kan nu istället vara riktigt nöjd med mitt resultat resten av mitt liv. Dom där 3-4 timmarna kanske är värt att lägga ner för att må lite bättre i framtiden.

Associationsförmåga

Igår så sprang jag för första gången mer än 6km på min träningsrunda i Liljanskogen. Ökade till 9km och det gick helt ok. 47:44. (Om det är nån som vet om slingorna i Liljan är felmarkerade eller nåt vore det toppen för det känns som det var alldeles för lätt att springa 9km i kuperad terräng på den tiden).

Det jag skulle komma till är att när jag sprungit klart brukar jag ligga i gräset och vila några minuter innan jag stretchar. Denna stund är nog helt klart den mest harmoniska i min tillvaro för tillfället. Jag känner mig frisk, sund och tankarna kommer alltid in på nånting trevligt. Igår när jag låg där på gräset så såg jag en man som gick sakta över gräset och satte sig till slut på en bänk. Han läste inte eller fifflade med nånting annat utan bara satt där och nästan stirrade rakt fram. Det kändes som att han bara ville tänka lite eller kanske rent av bara njuta lite av livet en stund. Jag följde hans exempel och la mig ner på gräset raklång och njöt av stunden, jag blir lika förvånad varje gång av hur skönt det är att bara ligga och titta upp i skyn och tänka på att jag har det så jäkla bra här i livet.

När jag reste mig upp efter stretchningen fick jag med mig en liten fyrklöver i handen. Tankarna snurrade till och landade långt bak i minnet och hamnade på min bror och en liten incident som vi hade på vårat dåvarande landställe. Jag gick med min mamma och brorsan på en kvällspromenad till stranden. Jag var väl en sisådär 5 år kanske (den åldern man börjar lära sig att simma) och gick på efterslänt och plockade lite blommor. Brorsan är 6 år äldre. Mamma och brorsan gick ut på bryggan som går som en rektangel från ena sidan av stranden, ut i vattnet och över till andra sidan och tillbaka in mot stranden. När jag gick där i deras fotspår måste jag haft nånting annat i huvet för när första svängen kom så fortsatte jag rakt fram ner i vattnet, plums! Jag minns hur jag fick panik och började försöka dra mig uppåt men så fort jag kom till ytan så började jag sjunka igen, precis som när någon drunkar på film som inte kan simma, riktigt läskigt. Efter några upp och nedgångar vid ytan så kommer min brorsa flygandes ner i vattnet som direkt taget ur baywatch och sliter upp mig på bryggan. Det roliga är att jag fortfarande har blombuketten kvar med krampaktigt tag i handen.

Så, .. från att man springer i skogen och kämpar till att man drunknar i vattnet och blir räddad. Härligt hur tankarna kan vandra runt ibland.

Tack Johan för att du räddade mitt liv!

Flora, Fritte och Johan

Blöt midsommar i Värmland

Lisa peppar upp med en god bok (!?) innan alla har anlänt.

Erik visar mig lekstugan som jag ska spendera mina 3 nästakommande nätter i. Mycket rymlig.

Kif, Erik o Lili connectar ?

Andreas har mys-frisyr efter badet och Patrik har precis svalt en flygande potatis.

Huvudkaraktärer:
Fille, Kif, Lisa, Erik, Lili, Totte, Paula, Andreas, Marlene o Patrik.

Det regnade med jämna mellanrum med pauser på ca 3-4 minuter åt gången så vi höll oss inomhus mest förutom när vi ramlade ner in i vedbastun och hällde öl på varandra och badade i lera.

Vi skapade total segrering i gänget med kortspelet "N---r och president", drack citrondoppade "Sol"-öl och en och annan Piratens beska (när den är frusen blir den som Semen's Stew).

Efter fredagens uppvärmning av distansmatning av färskpotatis så slog Patrik o Jag på till på stort på lördagkvällen och annordnade ett distanstest. Jag tror vi kom upp i ca 10-15m. Jag blev efter rundrullande trix på gräset stolt utnämnd till "The Human Dog" och hyllades i flera minuter. Kif tyckte att jag hittat min stora talang, så vid nästa tillfälle ska jag försöka bräcka rekordet. Patrik får träna lite till på att stänga munnen efter den har åkt ner i svaljet, magsäcken och upp igen för att potatisen ska stanna kvar, men jag gillar han ändå. :)

Jag har inte lyckats ta några speciellt roliga bilder så ni får hålla till godo med det slask som blev.

Är vi flockdjur?

Jag var på tunnelbanan (ja, igen!) och det hördes skrik och tumult utanför vagnen några meter bort och en vakt kom rusandes. Helt plötsligt ställer sig flera personer inuti vagnen som de är beredda på att fly från en bomb. Någon sticker ut huvudet lite som om den förväntar sig en skottsalva. Efter någon minut av drama så drar vakten iväg lurifaxen som skapat scenen och allt lugnar ner sej, men när jag ser mig omkring i vagnen så ligger det en känsla av sammanhållning i luften, som att vi alla är i samma flock och har just hjälpts åt att avvärja en hotande inkräktare. I några sekunder så var det som att vi alla kände varandra. Känslan vänder lika snabbt och vi är främmande vardagsfigurer igen.

Jag lovar inte att nästa inlägg inte kommer utspela sig på tunnelbanan.

Den glade mannen

På tunnelbanan såg jag i morse ett par i ca 50-års åldern. Jag hann precis se att damen i paret vinkade ajdö till en väninna var på mannen vänder sig om, lite som att han missat händelsen, med ett underbart leende där man riktigt ser att hela hans själ skrattar inombords av glädje. Jag smittades av leendet och fick en skön känsla i kroppen. Tack glade mannen!

Hoppas att jag själv är vardagsglad när jag blir äldre, då har jag lyckats.