När jag gick ner till tunnelbanan från jobbet idag så såg jag en dam med joggingtights som precis påbörjat sitt motionmspass. Det speciella med denna dam förutom att hon var smal, stressad och sprang med armarna extremt mycket ut åt sidorna var just det att hon verkade ha extremt dålig framförhållning så hon han sprang i princip in i varje person som kom i hennes väg. Haha, hon sprang t.o.m in i en bil. Dessa möten skapade ännu mer stress hos henne och de taniga armarna fladdrade mer o mer.
Min första reaktion var (kanske för att jag var trött efter min egen löpning) att jag tyckte hon var jobbig och fjantig som sprang störigt och inte kunde springa i ett löpspår istället. Sen slog det mej att det faktiskt bara såg roligt ut så varför ska jag tycka illa om henne för det, jag borde ju bara bli glad att hon förgyllt min annars trista väg ner till tuben. Jag fortsatte följa henne med blicken och skrattade nästan högt över vilken skön löperska jag fått syn på.
Om man fortsätter att fundera på varför ens första reaktion är just som den är så kanske man efter en viss tid kan ändra på själva grundinställningarna och därmed få ut mer naturligt roliga situationer i livet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hade hon blod på skjortan? Tycker situationen lät lite märklig, om hon var så stressad att hon springer in i folk och på bilar borde hon råkat ut för något hemskt. Men det är klart det finns ju humor i det med :) /äpplet
läänge sen du bloggade nu, grymm fart här!
bra reflektion igen. Skulle dock vilja lägga till att när man tex ser tjocka eller vanskapta människor som tränar tycker jag det är extra starkt gjort. Tex när man i någon löptävling på vägen hem ser en ensam tjockis kvar i spåret så är det ju egentligen en otrolig prestation. Förutom det fysiska har dessa individer även trotsat prestigen att visa upp sig tjock sist på banan. Medalj ska dom ha.
Skicka en kommentar